Idag har jag som sagt inte gjort så mycket. Provet gick bra tror jag. Var inte så svårt. Tur att man har något minne som räcker en liten stund i varje fall =)
Just nu ligger jag i soffan och kollar på tv. Jag har tänkt lite, nästan alla mina vänner har pojkvänner. Olivia, Caroline, Emelie, Evelina, Amanda, Johanna, Anna. Är det konstigt att jag inte har det? Är singel livet bra eller ensamt? Jag ser det nog på båda sätten. Jag kan tycka att det är skönt att slippa anpassa sig efter någon annan. Slippa tänka på vad man kan göra och inte göra. Att slippa planera efter någon annan. Men samtidigt kan det vara himla trevligt att planera saker med någon annan. Göra mysiga saker. Jag som kan få sådan ångest av att vara själv också. Usch, hatar att vara ensam. Fast ändå känner jag att jag inte vill vara med någon jämt. Jag vill vara med någon som man inte behöver prata med utan bara vara. någon som känner en utan och innan. Som man slipper tänka så mycket med. Bara ligga i soffan och mysa. Ha en slapp dag med film och gottis. Men någon som man samtidigt kan göra roliga saker med. Tänk att jag vill resa, gå ut och äta, gå på bio och alla mys grejer som man gör med sin partner. Självklart kan jag göra allt detta med mina underbara vänner. Men är det samma sak? Jag tror inte det. Att sitta och lyssna när de pratar om sina pojkvänner, och jag kan bara reflektera till mina ex. Då vill jag bara påpeka att när jag reflekterar till mina ex så finns det oftast inge vettigt att säga om det. Jag vill också vara med i det där pratet om pojkvänner. Men på något sätt vet jag inte om jag vill det? Gud det här är så svårt. Fast jag tror helt enkelt inte att jag ska stressa. Tänk om jag skulle träffa någon som hindrar mig ifrån mina planer som jag har. Det vore inge bra. Jag vill resa och jobba, jag vill se världen, jag vill inte bo i Sverige, jag vill flytta här ifrån. Jag vill flytta till ett varmt ställe, där det aldrig blir så här svinit kallt som det är här i Sverige. Där det inte kommer någon snö. Där det är sol och värme året om. Finns det någonstans? Jag tror att jag har ett litet problem också när jag ska börja träffa någon. Så fort jag träffar någon så blir jag så jobbig kan jag tänka mig. Lite terrorist. Det måste jag nog tänka på. För det är inge bra, då skrämmer jag väl bara bort alla? Plus att jag måste öva på att flörta. Det är jag verkligen sämst på. Och jag vågar aldrig ta första steget. Fast det tycker inte jag att tjejen ska behöva göra. Det är killens uppgift. Fast samtidigt så vet jag att många killar tycker om när tjejer tar första steget. Men det är verkligen inte min stil. Skulle nog aldrig falla mig in faktiskt. Eller kanske om jag träffar mannen i mitt liv. Vem vet? Fast träffar jag mannen i mitt liv så ska ju han känna samma sak så då ska jag ändå inte behöva ta först steget för det ska ju han vilja då? Sen har jag tänkt på en till sak. Är det så att killen ska bjuda? Jag har så svårt att ta emot saker och sånt ibland. Speciellt om jag inte känner personen så bra. Fast samtidigt så tycker jag ändå att killen ska bjuda de första gångerna. Innan man liksom kommit igång, eller vad man ska säga. Sen kan man dela. Jag har ingen lust att träffa någon som jag måste försörja, det har jag redan gjort och det var det absolut inte värt!
Nej nog om det här nu, kärleken dyker upp när man minst anar det tror jag. Jag är nog inte redo ännu!? Eller man är nog redo när man träffar den rätta. Ja ja, nu får det vara bra. Jag kan bli såhär när jag är ensam. Som sagt tycker jag inte riktigt om det jämt..
Är det bara jag som tycker att det är konstigt att man inte hör av sig när man frågat något?
Nu ska jag fortsätta kolla på tv. Får snart panik på mig själv.
Ha det bäst, Puss / Sanna Claesson